De möter kärnvapenhotet med kunskap

2022-10-19

När kriget i Ukraina bröt ut blev kärnvapen återigen ett verkligt hot mot mänskligheten. För att verka för kärnvapennedrustning krävs expertis både om fred och konflikter och om kärnfysik. All denna kompetens samlas i nya Alva Myrdal Center vid Uppsala universitet.

Några missiler riktade mot himlen. Solnedgång.
Mycket har förändrats på kort tid i diskussionerna kring kärnvapen. Från ett ganska stabilt läge med ett starkt tabu mot att använda kärnvapen, till dagens mera oförutsägbara situation.
Foto/bild: Getty Images

– Användandet av kärnvapen ses nu som ett reellt hot, säger Erik Melander, professor i freds- och konfliktforskning och föreståndare vid nya Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning vid Uppsala universitet.

Som föreståndare håller han ihop en samling forskare som är utspridda vid Uppsala universitet och i världen. Själv har han sitt arbetsrum på Gamla torget med utsikt mot Fyrisån, medan forskarna i kärnfysik håller till på Ångströmlaboratoriet. Till centret hör också forskare från Stockholm International Peace Research Institute (Sipri) och från Universitetet i Oslo, samt andra forskargrupper i världen.

Ansatsen är bred och det är ingen tvekan om att mer kunskap behövs på det här området. Mycket har förändrats på kort tid i diskussionerna kring kärnvapen, menar Erik Melander. Från ett ganska stabilt läge med ett starkt tabu mot att använda kärnvapen, till dagens mera oförutsägbara situation.

Erik Melander
Erik Melander, professor i freds- och
konfliktforskning. Foto: Mikael Wallerstedt

– För ett år sedan kändes frågan om kärnvapen och kärnvapennedrustning viktig men inte alls lika akut. Att man faktiskt på allvar diskuterar om Ryssland skulle använda kärnvapen i en konflikt är väldigt svårt att ta in.

Det finns en rysk doktrin som går ut på att kärnvapen kan användas om det är en situation som utvecklas väldigt illa, så att själva statens existens hotas.

– Man tänker sig att om det inte fungerar med konventionella stridskrafter så skulle man kunna använda kärnvapen för att ”chocka” motståndaren och tillfoga sådant lidande att motståndaren ger upp och backar tillbaka, säger Erik Melander.

Det kallas ”de-eskalering” av konflikten och kan göras på olika nivåer. Den lägsta nivån skulle vara att ett litet, taktiskt kärnvapen detoneras över en öken eller någon annan folktom plats.
Nästa nivå skulle vara något som påverkar de konventionella styrkorna, till exempel en flygbas eller en kommunikationsknutpunkt, men inte riktas mot civila.

– Det som skulle vara ännu värre är ju om angreppet riktas mot en stad. Det skulle verkligen chocka och skapa stress. Och sedan kan man tänka sig värre och värre scenarion.

Tanken är att använda ett eller flera kärnvapen, så kallade taktiska kärnvapen. Målet är att motståndaren ska ge upp eller backa, men i själva verket finns det förstås flera olika sätt att reagera.

– Ingen vet vart det kan ta vägen. Det finns en rädsla för att det ska eskalera hela vägen till ett totalt kärnvapenkrig. Om Ryssland använder kärnvapen eller ett annat massförstörelsevapen vet man inte hur i första hand USA skulle svara på det, säger Erik Melander.

Under president Barack Obamas tid vid makten gjordes två övningar eller scenariospel kring kärnvapen som finns beskrivna i litteraturen. I det ena fallet hade man ett scenario då USA svarade på ett kärnvapenangrepp med konventionella vapen.

– De argumenterade för att de kunde visa fasthet och tillfoga motståndaren så pass mycket skada ändå, Nato och USA är ju starkare i det avseendet.

Men i en annan omgång av spelet så svarade amerikanerna med kärnvapen, dessutom fler kärnvapen än ryssarna för att visa att ”vi backar minsann inte”. Så man vet inte vad det skulle kunna leda till.

– Bara det faktum om att man pratar om att använda kärnvapen på det här sättet är väldigt speciellt. Tidigare har man tänkt att det finns ett slags tabu mot att använda kärnvapen – att det är omänskligt och hemskt. Den här typen av diskussioner och resonemang sänker tröskeln och normaliserar tanken att man kan använda kärnvapen. Det är väldigt oroande, säger Erik Melander.

Samtidigt pågår opinionsbildning, som på olika sätt höjer motståndet. Ett exempel är FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, som uppmärksammades med Nobels fredspris 2017.

– Det här arbetet bidrar till att stärka det här tabut och peka ut hur vidriga de här vapnen är. Även om man kan tycka att det känns väldigt avlägset att kärnvapenmakterna skulle göra sig av med kärnvapnen helt så är det en poäng med att jobba för att stärka tabut och höja tröskeln för att använda kärnvapen.

– Båda sidor har ett intresse av att stabilisera situationen. Dessutom skulle båda sidor vinna på att ha färre kärnvapen, att ha någon form av balans men på en lägre nivå, säger Erik Melander. Foto: Mikael Wallerstedt

Vad som än händer framöver, finns risken att det blir någon form av kapprustning efter kriget i Ukraina, där det också ingår kärnvapen.

– Å andra sidan kommer det att behövas förhandlingar också och att man reglerar en del av de här frågorna. Där finns ett väldigt positivt arbete att göra, säger Erik Melander.

I förhandlingarna före invasionen av Ukraina visade både Ryssland och Nato ett visst intresse för att diskutera kärnvapen, vissa typer av förtroendeskapande åtgärder och inspektioner.

– Det fanns såna verktyg under slutet av kalla kriget som sedan bara har runnit ut i sanden eller övergetts. Det är något som, oavsett vad som händer, kommer att bli aktuellt igen. Att skapa nya sådana ordningar och förhandla fram avtal.

Tanken är att det ligger i bådas intressen att konflikten inte eskalerar på grund av misstag eller att det blir onödigt mycket spänning mellan parterna. Man ska till exempel inte behöva oroa sig för överraskande angrepp.

– Båda sidor har ett intresse av att stabilisera situationen. Dessutom skulle båda sidor vinna på att ha färre kärnvapen, att ha någon form av balans men på en lägre nivå. Sådant skedde också under kalla kriget, så det är möjligt att komma överens och göra förbättringar även mellan fiender, säger Erik Melander.

När det gäller nedrustning av kärnvapen finns det en överlappning mellan det tekniska och det politiska. Ibland kan det finnas tekniska möjligheter, till exempel en mätmetod, som politikerna inte vill använda, därför att det är känsligt.

– Sådant som skenbarligen är tekniskt är också väldigt politiskt och det är viktigt för den som studerar förhandlingar att också ha koll på de tekniska aspekterna. Det är en ganska viktig ambition att försöka överbrygga det här så att det blir tvärvetenskapligt.

För att dyka djupare i tekniken beger vi oss till Ångströmlaboratoriet, några kilometer bort, där Sophie Grape har sitt kontor. Hon är docent i fysik och leder en av arbetsgrupperna vid Alva Myrdal Center – med inriktning på olika tekniker för att hindra spridandet av kärnämnen och främja nedrustning.

Sophie Grape forskar om kärnämneskontroll, som används för att förvissa sig om att material i kärnkraftverk inte kommer på avvägar och istället används för att bygga kärnvapen. Vägen från kärnkraftsreaktor till kärnvapen är väldigt lång, betonar hon.

Sophie Grape
Sophie Grape, docent i fysik.
Foto: Mikael Wallerstedt

– Bränsle till ett kärnkraftverk är ju framställt för att fungera just i den situationen och för det ändamålet. Men risken finns alltid att materialen används i andra syften.

Det internationella atomenergiorganet IAEA arbetar för ett säkert och fredligt användande av kärnkraften. I utbyte mot att länder skriver på icke-spridningsavtalet och förbinder sig att inte skaffa kärnvapen, bistår IAEA länderna med expertis, kunskap och samarbeten inom kärnkraft samtidigt som efterlevnaden av icke-spridningsavtalet kontrolleras.

Genom kärnämneskontroll kan sedan IAEA säkerställa att olika länder driver sina anläggningar med civila, och inte militära, ambitioner.

– Alla kärntekniska anläggningar i världen måste ha ett ständigt uppdaterat register med sitt nukleära material. Kärnämneskontrollen handlar om att kontrollera att den här informationen är korrekt och fullständig, bland annat genom att utföra inspektioner och mätningar vid anläggningarna.

Mätinstrumenten detekterar strålning som kärnbränslet skickar ut, till exempel gammastrålning, neutroner och tjerenkovljus. Strålningen hänger ihop med materialets egenskaper och visar på vilket sätt bränslet har använts i en reaktor.

– Att driva en reaktor för civil elproduktion är annorlunda än att driva den för att skapa kärnvapenplutonium. Så genom att mäta strålningen kan man dra slutsatser om hur anläggningen har drivits och vad kärnbränslet har använts till, förklarar Sophie Grape.

Samma mättekniker kan vara användbara för att verifiera nedrustning av kärnvapen. Material som används inom kärnkraften har liknande egenskaper och sänder samma typ av strålning som material som används till kärnvapen.
Men förutsättningarna för mätningar är vitt skilda mellan den civila och militära sidan.

– Inom kärnämneskontrollen tar vi reda på så mycket som möjligt om ett använt kärnbränsle, medan verifiering av kärnvapen och dess nedrustning är något helt annat. Där är nästan all information säkerhetsklassad och därmed hemlig. Samtidigt behövs mätningar för att omvärlden ska kunna lita på att nedrustning faktiskt sker.

Hittills har nedrustning bara skett när kärnvapenländer känner ett eget behov av att nedrusta. Det finns ett antal avtal där olika typer av kärnvapen regleras eller begränsas, men det är ytterst upp till kärnvapenländerna själva att bestämma om de ska göra vad som överenskommits.

– Inom Alva Myrdal Center vill vi bidra till tekniska lösningar som kan främja förhandlingar om nya nedrustningsavtal men också säkerställa att de avtal som finns kan efterlevas, säger Sophie Grape.

Sophie Grape
– På senare tid har det snarare funnits en brist på ambition att nedrusta och utvecklingen gått åt helt motsatt håll, konstaterar Sophie Grape. Foto: Mikael Wallerstedt

FN:s konvention om förbud mot kärnvapen har hittills skrivits under av ett 60-tal länder, men ännu inga kärnvapenstater. Bortsett från hur man får kärnvapenstater att skriva på, är en viktig fråga hur man ska kontrollera att avtalet följs.

– Där skulle vi kunna bidra. Hur ska en organisation kunna kontrollera att stater gör som de har lovat? Vilka möjligheter finns att säkerställa att det länder förbundit sig till att göra, eller att avstå från, efterlevs?

Att nedrusta och göra sig av med kärnvapen kan göras på olika sätt. Till exempel genom att montera ned dem, helt eller delvis. Den mest långtgående nedrustningen är om man förstör materialet som varit en del av kärnvapnet.

Det gjordes framgångsrikt inom programmet Megaton till Megawatt, i samarbete mellan USA och Ryssland. Båda länderna förband sig att bidra till att förstöra kärnvapenmaterial genom att använda material som hade funnits i sovjetiska stridsspetsar som bränsle i civila kärnkraftverk.

– Utöver det projektet så har det inte hänt så mycket. På senare tid har det snarare funnits en brist på ambition att nedrusta och utvecklingen gått åt helt motsatt håll, konstaterar Sophie Grape.

Forskarna inom Alva Myrdal-centrum arbetar vidare med att höja kompetensen om de tekniska möjligheterna, så att tekniken och politiken kan gå hand i hand. Till hösten startar kurser, från grundutbildning till forskarutbildning, som ska öka kunskaperna om icke-spridning och nedrustning.

I en tid då vindarna har vänt och det talas om upprustning snarare än nedrustning, vill de öka kunskapen om de tekniska verktyg som ändå finns.

– Det spelar ingen roll vilka tekniker vi tar fram om inte avtal tillåter att de används. Eller om de som förhandlar om avtal inte känner till att de finns. Så det krävs en dialog och ett överbryggande av det gap som vanligtvis finns mellan teknik och icke-teknik, säger Sophie Grape.

Annica Hulth

Alva Myrdal Centrum

  • Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning (AMC) etablerades 2021 vid Uppsala universitet för att tillhandahålla utbildning, forskning och policystöd i frågor om nedrustning.
  • Här studeras hela nedrustningsprocessen genom att kombinera insikter från olika discipliner så som freds- och konfliktforskning, tillämpad kärnfysik och internationell lag.
  • Uppgiften att etablera det nationella kunskapscentret för kärnvapennedrustning gavs av Sveriges regering till Uppsala universitet efter en utvärdering av Svenska Forskningsrådet i samråd med Strålsäkerhetsmyndigheten och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
  • AMC stöds av medel från den svenska statsbudgeten och Uppsala universitet.

LÄS MER

Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning

Senast uppdaterad: 2022-11-10