Spännande uppdrag i Nobelkommittén för fysik

Olga Botner är professor i fysik vid Uppsala universitet. Hon har varit ledamot i Nobelkommittén sedan 2010 och ordförande det senaste året.

– Det har varit väldigt spännande att få vara med om detta. Dels är det unikt att få vara med, dels kan man med gott samvete ägna sig åt att läsa på sånt som man inte är expert i. Jag har fått lära känna många människor som är väldigt framstående inom sina fält och vara med på konferenser som jag normalt inte skulle åka på.

Arbetet med att utse fysikpristagare startar redan i september året innan, då man skickar brev till hundratals universitet runt om i världen och ber dem peka på vilka personer som ska få nominera. Nobelpriset bygger nämligen på personliga nomineringar.

– I början på februari så har vi ungefär 4–500 nomineringar framför oss och då börjar arbetet i kommittén. Vi bestämmer oss för ett tjugotal områden som vi vill utreda ytterligare, där vi anlitar experter.

En handfull områden väljs ut

Utredningarna brukar vara klara i slutet på maj och under sommaren får kommittén arbeta vidare med att snäva in listan till en handfull områden som är aktuella just i år.

– Sedan har vi två sammanträden i augusti där kommittén vid sista sammanträdet tar beslut om vem som ska få pris. Detta beslut skickas till Kungliga Vetenskapsakademins preses och sedan fattas beslutet av Kungliga Vetenskapsakademin samma dag som annonseringen sker.

Fram till dess hålls det hemligt, men i akademin finns en fysikklass som diskuterar kommitténs beslut och kan komma med ett eget förslag.

Blir det mycket diskussioner?
– Ja, till exempel måste man vara väldigt försiktig med prisciteringen, för den kan ha betydelse för vilka framtida priser som kan komma i fråga. Om man täcker in ett för stort område blir det svårt, för man får inte ge pris för samma område två gånger. Man måste vara väldigt tydlig med vad man ger priset för.

Tydliga direktiv från Nobel

Direktiven från Nobel är tydliga just när det gäller Nobelpriset i fysik: Det ska vara en upptäckt eller uppfinning som är till gagn för mänskligheten. Det räcker alltså inte med en förbättring, till skillnad från kemipriset.

I år går priset dels till Arthur Ashkins upptäckt av den ”optiska pincetten” och dels till Donna Stricklands och Gérard Mourous uppfinning av korta, högintensiva laserpulser. En av pristagarna, Donna Strickland, kommer till Uppsala och föreläser i Universitetsaulan tillsammans med de tre kemipristagarna.

– Det är väldigt roligt och jag tycker att det är bra att de föreläser i aulan och inte på Ångströmlaboratoriet så att hela stan får tillgång till pristagarna. I aulan ryms mycket människor och det ligger centralt, säger Olga Botner.

Optik och laser engagerar många

Hon tycker sig ha märkt att årets Nobelpris i fysik intresserar och engagerar många. Ashkins uppfinning, ”den optiska pincetten”, kan med hjälp av ljus flytta på föremål, hålla fast dem och på ett icke-invasivt sätt hantera levande celler. Den andra upptäckten av Donna Strickland och Mourou är också fascinerande.

– De har övervunnit en svårighet som gjorde att man inte kunde öka laserstyrkan så mycket som man skulle vilja utan att förstöra förstärkningsmaterialet. Deras uppfinning är ett sätt att sträcka ut laserpulserna i tiden för att sedan förstärka dem och komprimera dem, vilket möjliggör en enorm ökning av laserintensiteten. Det låter så enkelt, men att komma på det och att genomföra det tekniskt är fantastiskt.

Löste ett vetenskapligt problem

Donna Strickland var doktorand när hon gjorde upptäckten och presenterade den i sin doktorsavhandling. Metoden spreds sedan och har fått stor betydelse inom flera vitt skilda områden. Till exempel inom mikrofabrikation av komponenter, när man vill öka laserstyrkan men skada det omgivande materialet så lite som möjligt. Det finns också medicinska tillämpningar, vid ögonoperationer eller inom tandvården.

– Inom fysikområdet var det stort, det öppnade vägen för ultrakorta pulser så man kunde se elektronernas rörelse. För Strickland var det ett sätt att komma över ett vetenskapligt problem, att gå ett steg längre, säger Olga Botner.

Fundamental forskning är viktigt

Ofta är det så att upptäckter inom grundforskningen också leder till tillämpningar ute i samhället. Men det tar tid innan man vet hur stort genombrottet blir.

– Det är därför fundamental forskning är så viktig. Jag brukar säga att fundamental forskning är upptäcktsdriven, forskare vill upptäcka något nytt och ofta blir det applikationer på sikt. Just Nobelprisen sätter fokus på det nödvändiga i den upptäcktsdrivna grundforskningen, eftersom vi inte kan förutse vilka tillämpningar det blir.

Den 7 december startar Nobelveckan, en intensiv period för Olga Botner som avslutas med Nobellunchen på Uppsala slott den 13 december. Det blir hennes sista stora insats som ordförande och ledamot i kommittén, innan hon avgår vid nyår.

Hur känns det att sluta som ledamot i kommittén?
– Det kommer att bli tomt, det har varit spännande och givande år. Men man måste kunna sluta och lämna plats för någon annan. Det är väldigt bra med roterande befattningar som dessutom är fastställda i förväg.

Annica Hulth